Det händer nästan alltid vid arkeologiska uppdrag. Man samlar på sig massor av information om tomtens eller platsens bakgrund. Det kan behövas för att tolka resultaten men mycket av materialet kommer aldrig till användning. Det ryms i alla fall inte i den arkeologiska rapporten. I den finns givna rubriker och inslag, övrigt material får ligga ”till nästa gång”. Men nästa gång kommer ju som bekant ofta inte. Därför kan man använda hemsidan för att dela med sig lite kul fakta. 

Den här gången handlar det om Riddarholmen, ön väster om Gamla stan i Stockholm. Mitt i huvudstaden men sällan i blickfånget. Ön är mest känd för sin kyrka där kungar och andra kungligheter begravts sedan medeltiden. Kyrkan hörde då till franciskanernas kloster som låg söder om kyrkan. Efter reformationen fick ön, då känd som Gråmunkeholmen, en mer världslig prägel. Från och med 1600-talets början delade kung Gustaf II Adolf ut tomter på ön till sina vänner inom högadeln. Rikets herrar hade sina palats ute i landet men behövde tak över huvudet när de befann sig i Stockholm. Tak över huvudet var ett understatement för de stadspalats som växte upp på Riddarholmen under 1600-talet.  

Ett av de nya stadspalatsen tillhörde herr Åke Axelsson Natt och Dag, som bland annat var riksmarskalk och rikskammarråd. Herr Åke var även svåger med Sveriges starke man, Axel Oxenstierna, men det hindrade honom inte från att hamna i konflikt med svågern. Herr Åke ville förhandla och se fredliga lösningar i stället för att kriget skulle pågå i 30 år. Men han talade för döva öron. Sak samma när han ville öka tempot och skärpa arbetsmoralen inom kronans förvaltning. Herr Åke var några hundra år före sin tid på den punkten. Det kan ofta straffa sig, i hans fall genom att han blev avsatt från posten som riksmarskalk. Då kunde han ägna mer tid åt sitt hobbyprojekt, bygget av Åkeshovs slott i Bromma, där han ägde stora delar av socknen.   

När herr Åke avled ärvdes år 1655 både stadspalatset och det halvfärdiga Åkeshov av sjöhjälten Claes Hansson Bielkenstierna. Han var gift med herr Åkes dotter Barbro. Bielkenstierna blev kapten som 23-åring. Drygt 15 år senare hade han deltagit i flera större sjöslag och hunnit avancera till amiral. Det är oklart hur ofta han vistades på Riddarholmen, eftersom han ägde flera andra egendomar i Stockholmstrakten. Men huvudbyggnaden kom att kallas Bielkenstiernas hus. Stommen i fastigheten byggdes sannolikt för herr Åke men troligt är också att den byggdes ut och ändrade skepnad under Bielkenstiernas tid. Claes Hansson var en framgångsrik man men ödet hann ikapp honom i form av en dansk kula. Han sårades i höften på sitt skepp och tvingades därefter gå på kryckor. Detta hände år 1659 och tre år senare dog han av sviterna från den danska kulan. Fru Barbro orsakade därefter skandal när hon gifte om sig med sin kusin Knut Kurck. I äktenskapet med Claes Hansson hade hon fött 13 barn, varav endast 3 uppnådde vuxen ålder. Hon förblev barnlös med kusin Knut men ska enligt uppgift ha varit gravid 18 gånger… 

Kusin Knut var av en finsk släkt som stigit mot höjderna under 1600-talet. När reduktionen slog till år 1682 möblerades spelplanen om för många av rikets ädlingar. Kusingiftet hade orsakat ont blod på många håll. Kusin Knut (fru Barbro hade dött två år tidigare) hamnade på minussidan och hade plötsligt få vänner. Han tvingades sälja många av sina egendomar. Palatset på Riddarholmen kom att tillhöra släkten Gyllenstierna som dock var avlägset släkt med Bielkenstiernorna. Genom arv gick det därefter till två av Bielkenstiernas ättlingar. Stora delar av huset hyrdes då av Krigskollegiet och det är osäkert om någon av ägarna bodde där. Detta var ett tidens tecken då flera av adelspalatsen under 1700-talet började tas över av statliga förvaltningar och juridiska instanser. Dessutom insåg flera av ägarna fördelen med att ha hyresgäster. Det gav intäkter till män med konstant stora utgifter.  

År 1708 blev det ägarbyte igen. Bielkenstiernas ättlingar försvann nu ur ägarlängden. Dit kom i stället generalmajor Carl Gustaf Creutz. Vem som egentligen gjorde affären är oklart. Creutz var en av Karl XII:s förtrogna och befann sig oftast i olika härläger i Polen eller Ryssland. Året efter affären kom nederlaget vid Poltava. Creutz blev krigsfånge i Ryssland och kunde inte återvända till Sverige förrän 13 år senare. Hans eftermäle nämner egenskaper som ”utmärkt krigare” och ”blind lydnad”. Båda uppskattades säkert av Karl XII. Karolinen Creutz avled år 1728 och begravdes då i Riddarholmskyrkan men stoftet har senare flyttats. Arvingarna ägde fastigheten på Riddarholmen till år 1756. Delar av huset hyrdes ut till förvaltningar, andra hyrdes ut som bostäder. I gårdshusen fanns flera mindre verkstäder.

Näste ägare hette Jacob Didric Sterky och var hovets husgerådsmästare. Sterky ansvarade för all kunglig flyttbar egendom, att var sak fanns på sin plats. Familjen Sterky skötte i tre generationer det kungliga husgerådet. Den nye ägaren lät bygga om och bygga till på Riddarholmen, främst med nya gårdshus. Han bodde själv i huset med sin familj men hyrde även ut i likhet med tidigare ägare. Den förste husgerådsmästaren avled år 1775. Han efterträddes av sonen Johan Jacob som ärvde fastigheten tillsammans med sina tre systrar. När en av systrarna avled år 1783 utlöste detta en febril aktivitet inom familjen. De två kvarvarande systrarna gifte sig raskt och fastigheten på Riddarholmen såldes. Det hela rörde sig säkert om arvsskifte där någon av syskonen ville få ut sin andel av arvet efter fadern som hittills varit bundet i fastigheten.  

Syskonen Sterky sålde till Johan Öhrström, med titeln Hovvaktmästare. För samtiden var dock hustrun Brita Christina Hylting mera känd. Hon drev en populär krog med tveksamt rykte i huset. Madame Hylting kallades ”Frun i silverskåpet” vilket även blev krogens namn i folkmun. Hur länge krogen var i drift vet vi inte. Sannolikt upphörde den när svärsonen Salomon Eberhard Geijer tog över huset som därmed blev känt som ”Geijerska huset”. Geijer var lagman och i tjänst hos riksmarskalken Axel von Fersen när denne år 1810 ”massakrerades af Stockholms pöbel”. Denna offentliga lynchning orsakade stor uppståndelse och dess förlopp och betydelse diskuteras fortfarande av historikerna. Lagman Geijer drabbades inte personligen förutom att han fick skaffa en ny arbetsgivare. Men han var inte så beroende av vanlig lön. Geijer var bland annat delägare i de stora Uddeholmsverken och ansågs av samtiden vara en mycket rik man. Han tillhörde den stora och kända Geijersläkten där de flesta ägde ett eller annat järnbruk i Värmland. Brodern Bengt Reinhold avvek genom att vara mannen bakom Rörstrands porslinsfabrik.  

I Salomon Eberhard Geijers stora fastighet på Riddarholmen bodde i början av 1820-talet inte mindre än 26 familjer! Hyresgäster bodde dels i det stora huset men också i flera mindre gårdshus. Där fanns även flera verkstäder och lokaler för hantverkare. Hyresintäkterna borde ha varit tillräckliga för att familjen skulle hålla sig flytande, även utan järnbruksinnehav.  

Det Geijerska huset med sin brokiga blandning av hyresgäster och hantverkare hade nu utvecklats till en nagel i ögat på Stockholms borgerskap. Dess skräpiga gård med diverse skjul och bodar ansågs förstöra upplevelsen av Riddarholmskyrkan som börjat betraktas som en nationell klenod. Men detta störde inte nästa ägare, stadsmajoren Johan Wedberg. Majorstiteln kom från hans engagemang inom stadens borgerskaps militärkår. Denna skyldighet att delta i stadens försvar ingick i borgarnas plikter ända till år 1870. Wedbergs bror var brukspatron och gift med en av Geijers döttrar, så även här fanns en släktförbindelse i bakgrunden. Wedberg var handlare och amatörskådespelare, en känd profil på Lidingö där sommarnöjet fanns.

Husets sista privata ägare blev André Oscar Wallenberg, grundare av en välbekant dynasti. Hans köp av den omstridda fastigheten var nog främst en spekulation. Han visste att huset levde på lånad tid men såg till att köpa det innan Stockholms stad kom till beslut. Därefter följde fyra år av diskussioner och argumentation innan staden år 1859 köpte det Geijerska huset. Priset var nära åtta miljoner kronor, räknat i dagens penningvärde. Under tiden med rivningskontrakt för hyresgästerna hann Dagens Nyheter etablera sin första redaktion i ett av gårdshusen. Där fanns även det Hörbergska tryckeriet som tryckte den nya tidningen. År 1865 var dock tiden ute för det Geijerska huset, efter närmare 350 år på platsen. Men stockholmarna fick bara njuta av utsikten mot kyrkan några få korta år. Sveriges för sin tid dyraste järnvägsprojekt drog in på Riddarholmen. Det kallades Sammanbindningsbanan, därför att banan band samman stationerna Stockholms södra och Stockholms norra.  

Därefter upptogs en jättegrop i början av 1950-talet när tunnelbanan byggdes. Drygt 150 år efter den första järnvägen renoveras det som väsentligen är samma sträcka. Vid de arkeologiska undersökningarna i samband med renoveringen gjorde det Geijerska huset ett oväntat framträdande. Om detta kan man läsa mer i vårt rapportarkiv, nr 2020:45, ”Järnvägshyllan-Riddarholmen”.  

 

Text: Tomas Ekman, Arkeologgruppen