I soliga Karlstad, vid Klarälvens strand, har Stadshotellet länge varit en samlingspunkt för både turister och stadsbor. Den som passerat förbi hotellet den senaste tiden har nog inte missat att en helt ny avdelning vuxit fram där det tidigare varit parkering och uteservering. Sommaren 2019 var vi därför på plats för att undersöka de lämningar som dolde sig under asfalten. Här hade nämligen en av stadens viktigaste byggnader stått: våghuset.

Våghus har funnits i flera städer runt om i Sverige och har ofta bidragit med stora intäkter till stadens kassa. Olika typer av vågar för olika typer av varor har stått uppställda på strategiska platser, ofta på torg eller i hamnar. Vågpenningen avgjordes av varans vikt och betalades till vågmästaren. Idag finns inte mycket kvar av våghusen men de lever vidare i namn såsom Våghustorget i Örebro.

Under 1600-talet blomstrade den svenska järnindustrin. Runt om i Europa byggs både städer och stora barockpalats vilket skapar en stor efterfråga på järn av god kvalitet. För Värmland innebar det stora möjligheter och järnframställningen kom att bli en av de viktigaste näringarna. För att anpassa sig efter europeisk standard beslutas år 1604 att endast stångjärn, det vill säga järn utsmidda till långa stänger, får exporteras. Osmundjärn eller tackjärn får fortsättningsvis endast förekomma på den inhemska marknaden. När Karlstad får stadsprivilegier år 1584 skapas en centralort för järntransporterna från bruken i Värmlands inland. Det äldsta skriftliga belägget för järnvågen är från år 1632, då ett våghus ska vara under uppförande. För att undvika tullen i Öresund skeppas järnet vidare till hamnen i Göteborg där det packas om och försvinner ut på den internationella marknaden.

För att bibehålla den svenska järnindustrins goda rykte beslutas att allt järn som passerar våghusen ska inspekteras. Det blir järnvräkarnas uppgift att kontrollera kvalitén och beslagta det järn som inte håller måttet. I praktiken kom järnvräkeriet att ha stora brister och ibland kunde det gå flera år utan att ett enda stångjärn beslagtogs. Detta har flera förklaringar men den största anledningen är missnöjet med hur vräkeriet gick till. Den äldsta och kanske också vanligaste metoden var att slå stången mot en sten för att se om det brast eller ej. I vissa våghus fanns en brytstock, en trästock försedd med en järnögla, där stångjärnet böjdes till en halvcirkel. Det järn som brast klarade inte inspektionen och hela lasten beslagtogs. Men böjda stångjärn gick inte att sälja och Bergskollegiet fick motta många klagomål på vräkeriet. I praktiken blev det därför att bli de stämplar som stångjärnen var försedda med som blev den verkliga kvalitetsmarkören. Alla stångjärn måste vara stämplat med brukets egen stämpel och vissa typer av stämplar blev därför mer eftertraktade på marknaden än andra.

Vid den arkeologiska undersökningen av våghuset i Karlstad påträffades två byggnader som avlöst varandra. Det äldre våghuset vilade på en rustbädd av kraftiga tallstammar som vi, med hjälp av dendrokronologi, kan se har fällts omkring år 1630, vilket sammanfaller med vad som uppges i det skriftliga källmaterialet. Byggnaden har haft flera rum, däribland förrådsutrymmen, samvarodelar och rum för våg och vräkeri. I ett av rummen fanns stora mängder järnkross vilket är resterna efter de stångjärn som inte klarat kvalitetskontrollerna. År 1719 brinner stora delar av Karlstad ner, däribland våghuset och kyrkan. Eftersom järnvågen är så pass viktig för staden prioriterar man våghuset vid återuppbyggandet. Spåren efter den här branden fanns bland annat i förrådsdelen där brända golvplankor och botten av en tunna med förkolnad säd hittades.

Mot slutet av 1700-talet är Karlstad i stort behov av ett nytt, större våghus. Uppdraget går till den välkända Karlstadsprofilen Carl Jakob Heublein, eller Hybelejen som han är mer känd som. År 1795 står ett nytt våghus i sten på plats vid Klarälvens strand. Vid undersökningen kunde vi konstatera att inte mycket återstod av Hybelejens våghus, det var framför allt grundmurarna i söder, intill hotellet, som fanns kvar. Huset finns faktiskt fotograferat, strax innan och efter den stora stadsbranden år 1865 då byggnaden nästan helt förstördes.

1838 flyttades järnvågen till den nya hamnen vid Kanikenäset och det gamla våghuset kom att användas till bland annat packhus och magasin. 1862 flyttar Carlstads stadsbank in på andra våningen. Efter stadsbranden 1865 rivs huset och man tar tillvara på det byggnadsmaterial som kan återanvändas och år 1871 invigs det nya Stadshotellet. I hörnet där Herrgårdsgatan möter Museigatan låg då gästgiveriet Noshörningen. Under tidigt 1900-tal rivs gårdsflyglarna och en trädgård anläggs, under 1920-talet tillkommer sedan en damm.

För dig som vill förkovra dig ännu mer i Karlstads historia finns nu rapporten från utgrävningen i kvarteret Vågen nu i rapportarkivet, rapport 2020:59.